admin
#Sverige
#SvenskaSpråket
#SvenskaMat
#SvenskaKonst
#SvenskaResor
#SvenskaLivsstil
Arne Lapidus
De var århundradets diplomatiska kärlekssaga.
Det glamorösa superparet från Norge lyckades – nästan – skapa fred mellan israeler och palestinier – och förvandlade sitt eget land till en diplomatisk stormakt.
Vi bländades alla av stjärnglansen, men de syltade senare in sig med Jeffrey Epstein och deras fall blev stort.
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Mona Juul och Terje Rød-Larsen.
Foto: Lise Åserud / NTB / TT NYHETSBYRÅN
Arne Lapidus
För runt 30 år sedan höll det omöjliga på att ske. Samtidens mest infekterade konflikt – den mellan israeler och palestinier – var på väg att lösas.
Tack vare det norska diplomatparet Terje Rød-Larsen och Mona Juul som med obändig energi och optimism lyckades sammanföra israeler och palestinier. De båda makarna låg bakom en snabb och fenomenal scenförändring i det blodindränkta Mellanöstern.
Som nu verkar nästan overklig mot bakgrund av dagens blodiga Gazakrig och bottenfrusna relationer.
Artikeln i korthet
Det norska diplomatparet Terje Rød-Larsen och Mona Juul lyckades nästan skapa fred mellan israeler och palestinier på 1990-talet.
Men stjärnglansen förvandlades till anklagelser om grov korruption.
De anklagas för långtgående samröre med Jeffrey Epstein och för att ha tagit emot pengar av honom.
Världen följde superparet Terje och Mona med fascination. Hemma i Norge blev de nationalhjältar. Vi journalister bevakade deras minsta steg i Israel och de palestinska områdena – och det gick med rasande fart när de och andra norska diplomater var på plats.
– Snabbt in i bilen, här går det undan, vi väntar inte på någon, som en norsk ambassadanställd sade till mig efter ett av deras många toppmöten.
Och norrmännen väntade verkligen inte när de hade fred i Mellanöstern – och Norges anseende – för ögonen.
Tjutande sirener
Deras bilkonvojer gick med tjutande sirener mellan Jerusalem och Ramallah, mellan Tel Aviv och Gaza. De mötte Yasser Arafat, Yitzhak Rabin och Shimon Peres, som alla fick Nobels fredspris 1994. Tack vare Terje och Mona. Som mellan varven ofta sågs jogga längs stranden i Tel Aviv.
Vi var många som hyllade paret.
”De norska ”supermedlarna” har gjort det igen. Äkta makarna Mona Juul, 36, och Terje Rød-Larsen, 49, räddade på nytt freden mellan israeler och palestinier i går. De var toppmötets verkliga vinnare när PLO-ledaren Yasser Arafat och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu äntligen skakade hand. Rød-Larsen vände sig leende om och gjorde en segergest”, heter det i en av mina artiklar i Expressen 1996.
Superparet, utan citattecken, är helsidesrubriken över min text i norska VG 1994.
Men i dag har stjärnglansen förvandlats till anklagelser om grov korruption. Efter mångårigt och långtgående samröre med den dömde sexförbrytaren Jeffrey Epstein utreds båda av den norska polisen. Och Mona Juul, som varit ambassadör i Israel, London och FN, har nu meddelat att hon går i pension från norska UD. Vilket så klart är bättre än att få sparken.
Hennes man, som bland annat varit biträdande generalsekreterare i FN, bor i Dubai och uppges vara svårt sjuk.
Överförde miljonbelopp
Epstein har enligt anklagelserna överfört miljonbelopp till dem och bland annat hjälpt dem att köpa en paradvåning på Oslos finaste gata och en lyxvilla på en grekisk ö – samt testamenterat närmare 100 miljoner kronor till deras båda barn.
Här hjälpte Epstein diplomatparet att köpa en paradvåning i Oslo.
Foto: Ole Berg-Rusten / NTB / TT NYHETSBYRÅN
I fallet har de dragit med sig flera norska tidigare toppolitiker, främst socialdemokrater, som också haft nära kontakt med Epstein.
Av reaktionerna i Norge framgår att många är skadeglada. Akademiker, politiker, journalister och andra som inte vågade kritisera Rød-Larsen och Juul när de var framgångsrika ser nu chansen att ge igen. Särskilt som deras fredsprocess bröt samman efter några år och ersattes av dagens hopplösa läge.
Annons
Men det var verkligen inte de båda nu slocknade stjärnornas fel att fredshoppet försvann. Freden sköts i sank främst av den palestinska terrorgruppen Hamas som sprängde bussar, kaféer och köpcenter i stor skala och därmed urholkade den israeliska fredsopinionen. Samtidigt bidrog den israeliska högern, som motsatte sig Osloprocessen, till att underminera freden – och inte minst en israelisk högerextremists mord på premiärminister Yitzhak Rabin blev ett dråpslag.
Paret Terje och Mona startade de hemliga samtal som ledde till att parterna skrev under det så kallade Osloavtalet 1993. Ledarna skakade hand, några till och med kramades – och vägen mot fred verkade utstakad.
Norge var stormakt
Norge var en stormakt i Mellanöstern på 1990-talet. Med ”militär närvaro” runt Israels gränser. Samtidigt, eller nästan samtidigt, var norrmän befälhavare för FN-styrkan Unifil i södra Libanon, för den multinationella fredsstyrkan i egyptiska Sinai och för den internationella observatörsstyrkan i palestinska Hebron. Medan norska diplomater jagade israeler och palestinier till förhandlingsbordet.
Det var en härlig tid att vara norrman i Mellanöstern. Sverige tittade på med blandade känslor.
Terje och Mona fick i gång en dialog mellan israeler och palestinier genom att skapa förtroende på båda sidor. Något som bland andra Sverige, som ensidigt satsat på palestinierna, misslyckats med trots stora ansträngningar. Dåvarande utrikesministern Sten Andersson (S) betraktade bittert norrmännens framgångar – och dessa förklarade generöst att de ”tagit över stafettpinnen” från svenskarna.
När Göran Persson (S) blev statsminister drev han igenom en mera balanserad politik och närmade sig Israel – utan att ge avkall på de nära förbindelserna med palestinierna. Med förtroende hos båda parter engagerade sig också han för fred.
Han var ”nära” några gånger, men misslyckades. Precis som alla andra.
Arne Lapidus på plats i Tel Aviv.
