Artisten och låtskrivaren Victoria Bergsman turnerade jorden runt med sin musik. 

Men hon hade en hemlighet. Ett skenande missbruk, som till slut var nära att kosta henne livet.

– Det känns sorgligt att det gick så långt, säger hon.

Kvällens spelningar har hon genomfört kraftigt berusad på alkohol och valium, som så många gånger förr. Året är 2006 och Victoria Bergsman är på turné i Boston. Minnena från natten är suddiga, med några kristallklara ögonblick. Som när hon hör ordet ”overdose” och inser att hon befinner sig i en ambulans. 

Där har hennes hjärta stannat. Hon har varit borta och kommit tillbaka.

– Sjukvårdspersonalen tyckte att det var ett under att jag klarade mig. I efterhand känns det så overkligt att jag faktiskt var död i några minuter, säger hon. 

Ett par dagar senare, när Victoria Bergsman skrivs ut från sjukhuset, varnar en läkare för att hon inte kommer klara sig om hon fortsätter att dricka och ta droger.

Det var något i mig som krävde att jag bedövade mig.

Victoria Bergsman var indieprinsessan i The Concretes, ett av det sena 90-talet och tidiga 00-talets hetaste popband, och den kvinnliga rösten i megahiten ”Young folks” med Peter Bjorn and John. Med soloprojektet Taken by trees fortsatte hon sedan sin musikkarriär.

– Jag fick se så många olika platser, det var som att jag berikades med intryck och det kändes lyxigt. Och vid de tillfällen då allt stämde på scen med ljud, ljus och publik, då var det fantastiskt. 

Hon spelade på Glastonbury och hos Conan O’Brien och Jay Leno, och hyllades av både fans och recensenter under några intensiva år.

Vad få visste om Victoria var att hon hade en hemlighet. Parallellt med alla spelningar och internationella tv-framträdanden, var hon djupt inne i ett missbruk som hon hamnat i redan som mycket ung. 

Hon var duktig på att ta sig samman, hålla ihop och leverera musik, oavsett tillstånd.

– När jag ser tillbaka känns det sorgligt att det gick så långt. Det var dimmiga år, alkohol och droger gör ju saker dimmiga. Men det var hela tiden något i mig som krävde att jag bedövade mig för att orka med.

Substanserna blev också ett sätt att försöka hålla en svår scenskräck i schack.

– Men det funkade bara i början, sedan blev det nästan tvärtom.

”Så ung när det blev kaos”

Nu har Victoria Bergsman skrivit boken ”Soltimmar” om sin trasiga uppväxt och de stökiga åren i musikindustrin. 

”Hon är kvinnan som är hög och medvetslös efter en Late night-spelning, på ett flygplan, på ett hotellrum”, skriver förlaget. 

Barndom och vuxenliv vävs samman i en berättelse som genomsyras av en utsatthet och ensamhet som formades tidigt i livet. 

– Jag var så ung när allt blev kaos i min hjärna. Jag tänker mycket på det nu när jag har ett eget barn, eftersom jag inte fick den omtanke, närvaro och kärlek som ett barn har rätt till. Hos mig växte ett självhat när jag var liten, jag undrade: Varför är det så här, varför är det ingen som bryr sig? 

I dag bor Victoria Bergsman och hennes man i Stockholm efter flera år i USA och deras son går i mellanstadiet. 

Löven spricker ut utanför hotellet Rival på Södermalm där vi träffas. Snart är det skolavslutning.

– Jag är ju en produkt av min barndom, men jag har inte fört den traditionen, det sociala arvet, vidare. Jag vill visa att jag alltid finns där för mitt barn.

Drogerna blev Victoria fri från för många år sedan. Hon avgiftade sig från sitt missbruk av bensodiazepiner (en grupp narkotikaklassade läkemedel, reds anm) på egen hand – hemma i sin lägenhet efter en turné. Hon beskriver en utdragen skärseld av kräkningar, skakningar och feber innan hon till slut återhämtade sig från abstinensen.

– Det har alltid funnits en märklig vilja i mig, till att leva och ta mig vidare. Jag har någon sorts nyfikenhet och envishet som nog har hjälpt mig hela tiden. 

Det var euforiskt, som ett rus.

Genom åren har Victoria Bergsman testat olika former av terapi och medicinering mot psykisk ohälsa, både i Sverige och i USA, men skrivandet är det som hjälpt henne mest, säger hon.

– Jag känner mig så äcklad av droger och alkohol i dag och när jag skrev förstärktes den känslan. Jag hamnade verkligen i ett skrivflöde, det var euforiskt, som ett rus, och det kändes väldigt läkande att skriva om det svåra i mitt förflutna. Det var som om jag bearbetade allt på djupet.