Hur skapar man dialog i ett av världens mest slutna länder? 

I Eritrea prövar Sveriges ambassadör Jenny Ohlsson en strategi där samtalet i sig blir det viktigaste verktyget.

I nästan varje möte tas frågan om Dawit Isaaks frigivning upp. 

– Det spelar ingen roll hur många år som har gått. Vi fortsätter försöka hitta vägar framåt. 

Vita dukar, blågula servetter och gula ballonger. Medan diplomater, ministrar och FN-representanter från världens alla hörn långsamt fyller rummet ställer sig Sveriges ambassadör i Eritrea, Jenny Ohlsson, vid mikrofonen.

– Låt oss vara ärliga. Den 8 mars är en bra dag att tala om kvinnors rättigheter. Men det är också den 9 mars. Och alla andra dagar på året.

Skratten i rummet bryter den formella stämningen. 

Det skulle kunna vara ett vardagligt event, på en ambassad, var som helst i världen. Men det är mycket i den här scenen som sticker ut – också på den diplomatiska arenan.  

Sveriges minsta myndighet

Vi befinner oss i Eritreas huvudstad Asmara – mitt i den svenska engagemangspolitiken mot ett av världens mest slutna länder. 

Det svenska sektionskontoret i Asmara, som är det formella namnet på vad som en dag kan komma att bli en ambassad, är antagligen Sveriges minsta myndighet. 

I princip består den av ministerrådet Åsa Pehrsson, ambassadören Jenny Ohlsson samt en lokal administratör och chaufför.  

https://infogram.com/1p0lm0qgzzp1dwuexy25gqzem2anjnndzr6

Stressen i december

Men även om Pehrsson och Ohlsson roddat ihop dagens event utan internet och utan att formellt vara en ambassad – så är det inget mot den decemberstress som rådde när Stenergard som första svenska utrikesminister besökte Eritrea i december. Då skulle de, i ett land som sällan tar emot besök från omvärlden, få in både ett regeringsplan och livvakternas vapen, samt ministerns entourage. 

Ikväll är det enda orosmolnet hiphop-gruppen som Åsa Pehsson bokat – osedd. 

På de reserverade platserna längst fram sitter några av Eritreas före detta kvinnliga gerillakämpar, de som i 30 år slogs i skyttegravarna för att befria sitt land. Här sitter turistminister Askalu Menkerios som 1974 hoppade av sina universitetsstudier för att delta i frihetskampen bredvid Eritreas minister för arbete och ”social rättvisa”, samt Lulga Braab, som under många år var ledare för Eritreas tunga kvinnoförbund. 

De båda lyssnar artigt och uppmärksamt när ambassadör Jenny Ohlsson beskriver Sverige som ett av världens mest jämställda länder.

– Det finns ingen enskild reform som har skapat det här. Det är decennier av beslut, av rörelser underifrån, av politiska initiativ uppifrån.

”Stolt över att få stå här”

Efter ambassadörens tal går ordet till svensk-eritreanen Venus Hailesilassie som inleder med att påpeka det stora för henne att tala inför kvinnor som bar upp kampen.

– Jag är stolt över att få stå här inför mina mödrar, våra ledare, och det arv jag har fått av dem, inleder hon.

Venus Hailesilassie förklarar att i Eritrea började inte jämställdheten med lagar eller reformer år 1993, utan i befrielsekampen. 

– Ingenting ges. Vi har fått allt genom att kämpa och visa vad vi går för.

Efter de inledande orden följer ett panelsamtal om utmaningar och framsteg i jämställdhetsarbetet med ambassadörerna från Egypten, Indien och Storbritannien samt representanter från Eritrea och Sverige och precis när gästerna börjar nicka till så drar hiphop-gruppen i gång och högtalarna dallrar till basgången. 

Oron över musikinslaget har varit helt onödan och de tre dansarna, klädda i kamouflagebyxor och med rörelser som drar tankarna mot marscher och krig får de före detta gerillasoldaterna att applådera länge efter att musiken klingat ut.

Väl ute ur seminariehallen hugger de uppspelta deltagarna in på snittar, fruktsallad och små rullar med injera. Unga karriärdiplomater från det eritreanska utrikesdepartementet småpratar med nyutbildade eritreanska jurister om att det numera är fler kvinnor än män som tar examen. Luttrade diplomater uttrycker att de är ”imponerade” av den svenska ambassadörens ”unika aktiviteter” i landet.

Ovanligt besök

Att den svenska utrikesministern ens fick komma till Eritrea förklarar de hör inte till självklarheterna. En inbjudan behövs – och det får inte alla som vill. Förutom den före detta kolonialmakten Italien, finns inga högnivåbesök från Europa registrerade på mycket lång tid. 

Stenergard var den första svenska utrikesministern som besökte Eritrea sedan självständigheten 1993, men enligt utredningen som gjordes av riksdagen för att utvärdera insatserna för att få Dawit fri, skedde det under perioden 2002–2019 omkring 60 direkta möten och samtal mellan Sverige och Eritrea på olika nivåer, utan att Sverige någon gång fick konsulärt tillträde, livstecken eller besked om en förestående rättslig prövning för Dawit Isaak.

Annons

Floderus släpptes

Så att tro att ”ytterligare ett möte ska kunna lösa allt,” kommenterade utrikesministern själv som ”naivt” i en intervju efter hemkomsten.

Det nya var snarare platsen för mötet. På ett sätt är det inte förvånande att det var Stenergard som tog sin in i lejonets kula. Hon är den åttonde utrikesministern som haft ärendet på sitt bord men den första som satt regeringskärran på kurs mot Asmara och innan dess korsat Rubicon i sitt arbete med fängslade svenskar utomlands. Floderus hade efter 790 dagar utväxlats mot den dömde Hamid Noury på ett sätt som skakat om. Resultat hade enligt kritiker fått gå före principer. Medin var efter bara 51 dagar ute ut turkiskt fängelse.

Resan och mötet beskrevs också på presskonferensen vid hemkomsten som ”en ny ansats för att kunna föra en dialog om många viktiga frågor.”

Stenergard hade inga nya livstecken, eller några konkreta nya livsbevis men hennes och UD:s bedömning utifrån de kontakter de haft och den information de fått är att han ”fortsatt är vid liv”.

– Det som mitt besök har lett till är en ny dynamik där vi har större möjligheter att diskutera svåra frågor.

”Bättre att prata”

Efter seminariet på kvinnodagen I Asmara frågar vi ambassadör Jenny Ohlsson om det går att tala om ett före och efter utrikesministerns besök? Har det öppnat dörrar?

– Vi har de senaste åren arbetat för en mer dialoginriktad relation. Både utrikesministerns besök i december och det vi gjorde i dag är ett resultat av det arbetet. Jag vet inget annat land som genomför dessa typer av samtal och paneldebatter i Asmara.

Varför har Sverige valt den här policyn – att vara mer engagerade och föra dialog?

– Jag säger ungefär som utrikesministern sa efter sitt besök: ”Om man har svenska intressen är det bättre att prata med länder än att inte göra det”. Vi har svenska intressen i Eritrea, och vi har också gemensamma intressen. Då är det självklart bättre att vara engagerade och ha en bra dialog än att hålla för öronen och stänga dörren. 

Som för alla tidigare svenska ambassadörer till Eritrea är hennes tjänst formellt baserad i Stockholm. En gång i månaden under två och ett halvt år har hon nu rest till Asmara och vid varje resa träffat fler och fler människor i landet. På varje resa och på nästan varje möte har hon tagit upp Dawit Isaak, ställt frågor och framfört svenska budskap. Att kunna erbjuda konsulärt stöd till svenska medborgare i nöd utomlands är en central uppgift för en diplomat i fält.

– Det spelar liksom ingen roll hur många år som har gått förklarar hon. Vi fortsätter alltid försöka att hitta vägar framåt. Att dra ner på ambitionsnivån och ge upp finns inte på kartan.

Gemensamt intresse

Nästa steg för arbetet i Asmara är ännu inte bestämt, men riktningen är tydlig. All uppskattning och positiv feedback under kvällen gör att de vill ordna flera event framöver.

– Vi försöker hitta frågor där det finns ett gemensamt intresse med Eritrea. Mänskliga rättigheter är en sådan, hur omvärlden kan stödja en fredlig utveckling i regionen en annan, men också frågor kopplade till den stora svensk-eritreanska diasporan är viktiga. säger Jenny Ohlsson och lägger till:

– Och så hoppas jag att vi kan fira nationaldagen och midsommar här igen.